Under ytan
Verkligheten sprider ut sin vrede. Gruset glider mig
ur händerna. Solen sänker sig över min vänstra axel.
Flöjtblåsaren kallar. Bara klockan vet då olyckan ska
hända eller lyckan inträffa. Havet töms - jag bottnar.
© viktoria
Förklaring
Det var ju de två små orden, som retade mig.
Varje morgon, varje kväll. Alltid samma visa.
Jag var tvungen att göra något. Hörselkåpan
fungerade inte. Den skavde bakom örat. Och
du ville inte förstå vinken, då jag krängde på
mig groddräkten redan vid middagstid. Så nu
sitter jag här på botten bland sand och stenar.
© viktoria
Varje morgon, varje kväll. Alltid samma visa.
Jag var tvungen att göra något. Hörselkåpan
fungerade inte. Den skavde bakom örat. Och
du ville inte förstå vinken, då jag krängde på
mig groddräkten redan vid middagstid. Så nu
sitter jag här på botten bland sand och stenar.
© viktoria
Bröllop
Kyrkan doftade syrener. I kyrkbänkarna satt människor i
ljusa kläder. Vid altarringen stod brudparet. Den utveck-
lingsstörde mannen tittade på bruden, när prästen frågade
om han ville. Säg ja, sa bruden. Och då sade han ja.
© viktoria
ljusa kläder. Vid altarringen stod brudparet. Den utveck-
lingsstörde mannen tittade på bruden, när prästen frågade
om han ville. Säg ja, sa bruden. Och då sade han ja.
© viktoria
Dannemora
Det är inte färgen som skiftar, det är omgivningen.
Solljuset genom öppningen mot söder. Natten med
sin hårda blick mot gruvhålet. Minnen av de döda
som ramlat ner i stupet. Kylan från isstoderna vars
marmorstrålar svalkade rispan han fick i handen när
han stötte i bergväggen på väg ner.
© viktoria