Kungen av tystnad

Jag får syn på
den tyste mannen
vid sidan av bordet
Han som försöker
förskjuta smärtan
genom att hålla sig stum
men som aldrig lyckas
eftersom smärtan
ständigt byter gestalt

Det finns något
förundrat tafatt
över den mannen
Det verkar som
att han förbereder
sig för ett krig
som inte finns
på den stora urladdningen
som aldrig blir av

I väntan på det
iakttar han världen
som en åskådare
Genom ett periskop
lägger han ihop
och värderar
längtar och broderar 

Så bildas en skapad värld
bredvid den verkliga världen
där idealgestalter tar plats
vid kontrollbordet

I den världen
gör den tyste mannen
sig själv till kung
I den världen
sjunger människorna lovsånger
till honom
och bär på vackra kransar
till hans dörr

Men det är svårt
att leva i två världar
Ibland skiner den starka solen
in i kontrollrummet
Ibland tränger ljudet
av barnens röster
in genom de ljudisolerade väggarna

Då gråter kungen av tystnad
så starkt och skälvande
att kontrollrummets väggar brister
och stumhetens fångar flyr
kontrollrummet
Världen blir enkel och vacker

Allt blir nära och nu
Den människa som stumnar och brister
den kan vara jag eller du


© Jan Magnusson

  

Slöjfiskens vädjan

Slöjfisk

Slöjfisken tar sina första simtag
i en osäker omgivning

Se mig
Gilla mig
Bekräfta mig

Hajarna nickar bekräftande

Ingen fara
Vi ser dig
Vi gillar dig


© Jan Magnusson



 


Fragil

Jag är en vekling

Sårbar rör jag mig i världen

Min hals är blottad
för hugg och slag

Jag måste täcka min kropp
med kläder
för att inte frysa

Jag har inget pansar som skyddar

En spark mellan benen
är ett vrål av smärta

Jag är en vekling
bland andra veklingar

Jag söker mig till
skyddslösa människor

Jag längtar efter
deras sårbarhet

Ett öppet ansikte gör mig knäsvag

Blottad hud kan få mig att jubla

Att vara en vekling
är att vara människa
är att vara mänsklig

Jag är en vekling
Jag gör mig skyddslös för dig

Var rädd om mig
så skall jag var rädd om dig 


© Jan Magnusson

Känslan av sammanhang


Till Aaron Antonovsky 


Det är någonting
som skaver mot huden
i själen på min arbetsplats

Vi står och stirrar
på varandra i ett
fängelse vi själva byggt

Och utanför är ni
Och innanför är vi
Och pansarglasen är
så kalla
i ljuset av en utsträckt hand

Det finns en vän på jorden
som bringar mening
i en splittrad värld

Som gör det svåra
till gemensamt
och hälsan till en angelägenhet

Han vet
hur man bygger
dialogens rum

Där kan vi mötas
och för en kort stund
förenas i mänsklig jämlikhet 

© Jan Magnusson